Nästan varje år när Nobelpristagaren i litteratur tillkännages så tänker jag att man borde läsa något av den författaren. Ofta blir det inte av, men förra året tyckte jag att Herta Müller verkade så intressant att jag önskade mig, och fick, hennes Andningsgunga i julklapp.
Andningsgunga är en poetisk skildring av något så hemskt som svält, död och förtryck – livet i ett ryskt arbetsläger efter Andra världskriget. Eftersom boken berättas i jag-form och imperfekt så vet man att berättaren överlever, men det förtar inget av spänningen. Berättelsen följer inte en strikt kronologisk ordning utan består av korta kapitel med minnen från lägret, ibland följer de på varandra, ibland är de mer fristående och ibland vävs även tankar från tiden efteråt in i historien. Ett exempel på det senare är när berättaren tänker tillbaka på hur de i lägret avlusade sina tröjor genom att gräva ner dem i snön med bara en liten snibb uppstickande, dit lössen klättrade och satt som vita klasar, så att de kunde trampa på dem.
När det blev mars och marken inte längre var meterdjupt frusen, grävde vi hål mellan barackerna. Tröjflikarna stack varje kväll upp ur jorden som en stickad trädgård. I morgongryningen blommade den som blomkål med vitt skum. Vi trampade på lössen och drog ut tröjorna ur jorden. De värmde oss åter och Cittra-Lommer sade: Kläder dör inte ens när man begraver dem.
Sju år efter min hemkomst var jag sedan sju år utan löss. Men när jag har blomkål på tallriken äter jag sedan 60 år tillbaka lössen från tröjflikarna i den första morgongryningen. Även vispgrädde är ännu idag ingen gräddklick.
Det här stycket berörde mig så starkt, just för att det visar hur upplevelserna från fångenskapen förföljer den som blivit fri, ofta för livet, även i de mest banala sammanhang.
Herta Müller använder uttryck som hungerängeln, hon beskriver hur tungspenen klistrar sig i halsen av hunger och hur alla ens tankar handlar om mat. Fångarna fantiserar om mat och planerar sina dagar runt hur de ska fördela sina små brödbitar – äta upp allt vid frukosten så man nästan blir mätt men snart hungrig igen, eller portionera ut det under dagen? Ibland tycks tanken på att en gång få äta sig mätt vara det som håller dem vid liv.
Alla går i brödfällan. I fällan med ståndaktigheten vid frukosten, i fällan med natten och det sparade brödet under kudden. Hungerängelns värsta fälla är ståndaktigheten: Att vara hungrig och att ha bröd men inte äta det. Att vara hårdare mot sig själv än skaren i jorden. Hungerängeln säger varje morgon: Tänk på kvällen.
Boken är som sagt väldigt poetisk, vilket kontrasterar mot hemskheterna som berättas. Ofta medan jag läser tänker jag att det kanske är tack vare det poetiska språket som man klarar att läsa om sådan misär; hade boken dessutom varit socialrealistisk hade läsningen förmodligen varit helt outhärdlig.
Hungern finns alltid.
Eftersom den finns, kommer den när den vill och hur den vill.
Den kausala principen är hungerängelns fuskverk.
När den kommer, kommer den stark.
Allt är totalt klart: 1 skyffellyft = 1 gram bröd.
Jag skulle inte behöva hjärtskyffeln. Men min hunger är hänvisad till den. Jag skulle önska att hjärtskyffeln var mitt redskap. Men den är min härskare. Jag är redskapet./…/
Hjärtskyffeln märker genast när jag inte är helt koncentrerad på den. Då snör en tunn panikkänsla till halsen på mig. I tinningarna dunkar den nakna tvåtakten. Den griper tag i pulsen som ett koppel signalhorn. Jag är kort före sammanbrottet, tungspenen sväller i min sötaktiga gom. Och hungerängelns hänger sig i tungspenen inne i munnen på mig. Det är ängelns våg. Den tar på sig mina ögon och hjärtskyffeln blir yr, kolen dimmig. Hungerängeln sätter mina kinder på sin haka. Den sätter min andning i gungning. Andningsgungan är ett delirium och vilket sedan.
Andningsgunga är en lika fascinerande som skrämmande berättelse som får en att vara tacksam över det man har. Läger som det som Andningsgunga handlar om, har ju funnits, hur sjukt det är låter med folk som hämtas efter kriget och förs till arbetsläger på obestämd tid, utan att ha begått andra brott än att tillhöra ”fel” folkgrupp. Dessutom gör bara Müllers språk det värt att läsa boken.
Jag rekommenderar verkligen Andningsgunga och ger den 4 aklejor av 5!
(Min shoppingfria månad är ju över, hehe.) 
Det blev en crème brulee och en kaffedrink med hasselnötslikör, mums! 
