Fjärde uppgiften i min kurs i Kreativt skrivande var att skriva en novell, man kunde välja mellan olika teman och jag valde att låta mig inspireras av de annonser man hittar under ”Resesällskap sökes” och ”Vänner sökes”. Längst ner ser ni tre frågor som vi skulle skriva till våra medstudenter på kursen. Ni får väldigt gärna kommentera genom att svara på frågorna eller med annat ni tänker på när ni läser, gärna konstruktiv kritik på hur jag kan skriva bättre! 
Resesällskap sökes
Clara slog upp sovrumsfönstret och andades in morgonluften med djupa andetag. Luften var tung av regn och förväntningar. Hon vankade av och an i rummet och gick igenom planen i huvudet, om och om igen. Le och se glad ut. Inte bara prata om sig själv. Absolut inte prata om sina sjukdomar. Fråga mycket och verka intresserad av svaren. Men inte fråga FÖR mycket. Att det ska vara så svårt … Hur gör egentligen alla andra, undrade hon vemodigt. Är det så här för alla eller är det bara jag?
”Det är bara du”, svarade genast rösten i hennes huvud.
”Men du kan klara det”, sa den andra rösten lite mildare. Hon kände sig som Långben i en Disney-film, med en liten ängla-Långben på ena axeln och en djävuls-Långben på den andra, och kunde trots nervositeten inte låta bli att le lite åt sig själv. Undrar om alla känner sig så här ibland?
”Nej”, sa den elaka rösten igen, ”det är bara du …”
Yvonne läste annonsen igen. Mitt bland notiser om bortsprungna katter och skåp som bortskänkes; Resesällskap sökes. Inte var det egentligen resesällskap hon sökte, men hon hade fastnat för signaturen när hon av gammal vana skummade annonserna; ”Louisiana i vår?”. Hon hade alltid drömt om att åka till Louisiana, gärna på våren men strängt taget kunde hon tänka sig det när som helst. Harry hade aldrig velat åka, och ensam kändes det inte så lockande. Hon bockade av alla intressen i annonsen, hon kunde nästan ha satt in den själv. Museibesök, check. Gå på café, check. Bio, teater, check, check. Hon på andra sidan annonsen var tom rökare – då slipper man stå ensam i pausen och huttra med en cigarett, tänkte hon. Som alltid skänkte hon en sorgsen tanke åt de vänner som inte längre stod och huttrade med sin cigarett, eftersom just cigaretterna hade ändat deras liv alltför tidigt.
”När ska du sluta röka, Mamma?”
Hon kunde höra den uppfordrande rösten som om Julia stod bredvid henne, och mumlade automatiskt svaret hon alltid gav.
”Snart, vännen, snart. Men det är inte så lätt …”
Man borde verkligen försöka igen. Fast om hon nu verkligen blev vän med denna ”Louisiana” vore det förstås synd att sluta just nu. Hon tände en ny cigarett.
Den sista raden i annonsen hade också väckt hennes intresse. ”Erfarenhet av social fobi önskvärd.” Man kallade det visserligen inte så på hennes tid, men i efterhand misstänkte hon att det var just social fobi som hennes älskade syster hade lidit av. Alla gånger hon hade suttit och hållit hennes band, strukit hennes panna och talat lugnande till henne. Alla gånger hon hade ryckt ut, mitt på dagen eller sena kvällen, och hämtat en skakande och gråtande Elsie som hade fått ”problem med nerverna” som man sade. Tänk om man hade vetat då, tänk om hennes kära lilla syster hade fått hjälp… Då kanske hon fortfarande hade funnits ibland oss, tänkte hon sorgset, och jag hade sluppit att åldras ensam. Nå, desto större anledning att verkligen svara på annonsen. Om jag kan hjälpa någon annan så är det nästan som att jag hjälper Elsie, tänkte hon och släckte cigaretten.
Clara tänkte på första gången hon vågade sig på att sätta in en annons i tidningen för att söka efter vänner. Det var hennes bror som hade övertalat henne, hennes snälla lillebror som alltid ömmade för henne och tog hand om henne. Av hennes fem syskon var han den ende som förstod henne, brukade hon tänka. Visst var de andra vänliga och snälla, bjöd henne på släktmiddagar och skickade kort på hennes födelsedag, men de var alltid lite överseende, på gränsen till nedlåtande. Som mot någon mindre vetande. Kanske är det för att de är så mycket äldre än mig, funderade hon. Sverker som var yngst hade alltid sett upp till henne som barn, men när de blev vuxna hade han snarare tagit rollen av storebror gentemot sin närmaste syster. De andra var redan utflugna ur boet när Sverker växte upp och hans relation till dem var mer som till kusiner än till syskon.
Första gången hon annonserade efter vänner fick hon flera svar, men alla drog sig tillbaka när hon försiktigt berörde sina svårigheter i sociala sammanhang. De flesta höll god min men slutade helt höra av sig, någon brydde sig inte ens om att låtsas utan sade rätt ut att hon inte var intresserad av att gå på museer med någon som inte vågade hälsa på vakten. Den gången hade hon skrivit under annonsen med ”kökspoeten”, en synonym hon själv var ganska nöjd med. Men tydligen hade det attraherat vissa tvivelaktiga så kallade vänner, hon rös när tanken snuddade vid minnet.
”Folk är galna”, viskade rösten i hennes huvud.
”Precis som du”, fnissade den andra.
Efter att det tredje arket papper hamnat i papperskorgen hade Yvonne fortfarande inte fått ner mer än första raden i sitt svar. Att det ska vara så svårt … Hur gör egentligen alla andra? Inget svar. Förstås, eftersom du pratar med dig själv. Och svarar dig själv gör du visst också, håhå jaja, det går utför med kärringen, tänkte hon och reste sig för att sätta på en kopp te. Ett litet kex till skulle inte skada.
Plötsligt fanns annonssvaret bara där, som om någon hade gett det till henne. Hon hann inte ens tillbaka till skrivbordet utan rafsade ner det på baksidan av ett kuvert som låg på köksbänken. När texten fortfarande kändes bra en halvtimme senare skrev hon rent det, lade i ett kuvert och spatserade till brevlådan för att posta svaret. Nu är det bara att vänta, tänkte hon och köpte en vaniljbulle på återvägen, för att fira.
Hon stod och väntade vid hörnet av Vasagatan och Storgatan, som de hade kommit överens om. Som vanligt hade hon varit lite väl tidig, hon hade redan hunnit med två varv runt kvarteret. Hon tände ännu en cigarett och funderade över hur Clara kunde se ut. Clara förresten, slog det henne, var det inte det hon hette, den där rödhåriga i klassen över henne i skolan? Hon slog bort tanken, den Clara hade ju flyttat till Umeå, eller var det Luleå, för länge sedan. Själv flydde hon till Göteborg så fort hon kunde komma ifrån den gudsförgätna lilla byhålan där hon hade växt upp.
Omväxlande gick hon fort och ivrigt, omväxlande långsamt och dröjande. Ibland var hon nära att ångra sig och vända hem igen, men hon stålsatte sig och fortsatte. Det här var nästan det värsta; när mötet var så nära förestående, och tankarna virvlade runt i huvudet utan hejd. Vem skulle hon träffa? Hur var hon, denna Yvonne? Skulle de bli vänner? Hon svängde runt hörnet och såg en kvinna stå och vänta vid nästa gathörn. Det var något välbekant över sättet hon höll i cigaretten. Ett gammalt minne kämpade för att ta sig upp till ytan, något hon sedan länge hade förträngt. Plötsligt ramlade allt över henne som ett takras och hon kippade efter andan. Kvinnan tittade upp och deras blickar möttes.
Yvonne stelnade till och det kändes som att allt gick i slow motion. Det röda håret … den lilla munnen med den markerade amorbågen… Men hon bor ju i Norrland, tänkte hon förtvivlat, och plötsligt såg hon annonsen framför sig, med en rad lysande i eldskrift. ”Nyinflyttad till Göteborg”. Det svartnade för ögonen och trottoaren rusade mot henne.
1. Är passagen där Yvonne kommer att tänka på Clara i skolan bra att ha med för att förebåda det som händer, eller skulle novellen bli bättre utan? Är det bra att båda samtidigt inser vem den andra är, eller ska jag bara låta en av dem inse det, tex genom att skriva ihop de två sista styckena så att de handlar om samma person?
2. Jag låter med flit båda personerna tänka ” Att det ska vara så svårt … Hur gör egentligen alla andra?” – är det tydligt att det är medvetet eller är risken att läsaren tror att det är en upprepning av misstag?
3. Jag är förstås medveten om att social fobi inte är samma sak som att höra röster, men min tanke är att Clara hade både och – är det bra eller blir det för mycket?
