Klantigt värre…

Suck, idag gjorde jag nåt klantigt igen… Jag har nog snömodd i hjärnan. Jag skulle gå och träna på det där jättebra passet jag var på förra veckan, och det är så sent som kl 19. Kl 17 hade jag inget mer att göra på jobbet så jag tänkte att jag skulle gå och köpa en inflyttningspresent inför helgens besök, och sedan komma tillbaka till kontoret och hämta träningsväskan, för att slippa gå med den i affärer. Sagt och gjort, jag knallade iväg och köpte en jättefin present (vill inte skriva ut vad det blev ifall världens bästa Malin läser här ;)) och passade även på att kika lite i affären Rum för Inspiration i Haga. Ett av mina första inlägg här på bloggen handlar om den, och det var även via den jag ramlade på Libfina som blivit en av mina trognaste följare – och jag följer hennes blogg lika flitigt, välskriven och kvick som den är! Läs hennes inlägg från idag – ren poesi!

Hur som haver så gick jag glad i hågen tillbaka till kontoret strax före kl 18 för att lämna presentkassen och hämta träningsväskan. Gick in genom entrén, förbi Göteborgs Filmfestivals lilla monter (de visar tydligen film i Aulan), uppför trapporna, kollade i brevlådan – och kände på dörren.

Som. Var. Låst.

Och DÅ, först DÅ gick det upp för mig att mitt passerkort låg hemma. Jag hade ju nyckel till mitt rum, men för att komma dit måste jag först använda passerkortet med kod. Min frustration i det ögonblicket är svår att beskriva. Jag ringde på ringklockan till en som var kvar när jag gick en timme tidigare, men inget svar. Medan jag stod och funderade på hur dyrt det är att ringa till 118118 och om det vore värt det för att eventuellt få fram mobilnumret till honom, så släcktes lamporna i korridoren innanför. De gör det när ingen har rört sig i korridoren på en längre tid. Jag insåg att det var kört och kunde inget annat än att gå ner för trapporna igen, förbi festivalmontern och ut genom entrén, ut i snömodden, bort till spårvagnshållplatsen.

Medan jag åkte hem tänkte jag att det i alla fall var tur i oturen att jag hade min plånbok med månadskortet med mig, så jag slapp välja mellan att planka eller köpa en dyr sms-biljettt för att ta mig hem. Och jag kunde ju passa på att få lite gjort hemma när det oväntat blev en tidig kväll. (Jag vek ihop lite tvätt, pratade en timme med mamma i telefon (det är ju i och för sig kvalitetstid) och skrev det här inlägget. Sådär effektiv.)

PS Ödets ironi – detta inlägg skriver jag på dagen två månader efter att jag förra gången klantade mig i samband med träning – läs här om du inte minns vem som satt och fnissade åt mig på Friskis…

Annonser

One response to “Klantigt värre…

  1. Oj, nämen tack så jättemycket! Fint skrivet av dig, känner mig hedrad att dessutom få bli länkad! Du överöser med väldigt fina ord, som fyller upp hela mitt hjärta med en massa värme, som strålar ut i ryggmärgen och får mitt hår på armarna att ställa sig som i givakt.

    Jamen du, även detta inlägg du skrivit är intressant och effektfullt; gillar hur du använder inläggets yta med tex tre ord på en rad. Ironiskt, dock inte så klantigt ändå. Även den bästa kan ju råka ut för sånt 🙂 Hoppas du hittade det du sökte i butiken Rum för Inspiration. Ja, det var ju den butiken som på ett sätt länkade samman oss två! Fint.

    Och tack, poesisamling låter stort att skapa, men vem vet, en fruktansvärt vacker dag kanske det ligger en liten bok i var famn…

    Kram på dig!

Tack för att du lämnar en kommentar, jag blir jätteglad!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s