Tag Archives: boktips

Fullt upp på barnkalas

Idag var vi på barnkalas, en kompis son fyllde ett. Vi gav honom två böcker, dels en pekbok om bondgårdsdjur och dels ”Ellen och Olle sjunger: Bä bä vita lamm” vilket är en av G:s favoritböcker. Det finns en hel serie med kända barnvisor och illustrationer av Catarina Kruusval, jättesöta bilder! För tillfället är de dock utkonkurrerade här hemma av ”Max boll” och ”Max kaka” (som jag har döpt om till ”Max majskrok” eftersom G inte vet vad en kaka är, men förmodligen kan relatera till om en hund åt upp hans majskrok) som vi läser flera gånger per dag. När G dricker sin välling på kvällen och är mätt, så skjuter han undan flaskan och pekar bestämt på böckerna. Då är det bara att börja läsa om han ska bli nöjd! 🙂 Bästa biten är när jag härmar hunden (morr) och låtsasgråter som Max, då släpper han boken med blicken och tittar fascinerat på mig istället… 🙂

På kalaset var det full rulle, inte så mycket på grund av de fyra 1-1,5-åringarna som de tre fem-sexåringarna (som dessutom var kusiner så de kände ju varann = var extra busiga).  G var lite blyg i början men efter ett tag kände han sig som hemma och kröp omkring efter bollen, övade på att krypa upp och ner för trappsteget i lokalen och jagade efter de stora barnen. När han fick tag på bollen försökte han hela tiden få de andra att leka med honom genom att rulla bollen till dem, men de fattade inte att de skulle rulla tillbaka den… Han är så duktig med bollen nu, både kastar och sparkar den!

Hans senaste påfund är annars att klättra uppför trappan inomhus, håhåjaja… Han började testa häromdagen och igår klarade han de fyra första trappstegen upp till avsatsen helt själv! I morse hade jag glömt bort denna nya färdighet och lämnade honom obevakad några sekunder, när jag vände mig om var han redan uppe på avsatsen! Så nu kan man inte vända ryggen åt honom en sekund… Än så länge kan han inte ta sig ner, och som tur är så är han lite försiktig och slänger sig inte nerför utan sitter där och gnäller tills man bär ner honom, men det dröjer väl inte så länge det heller…

Och förresten igen, så har han nu stått helt utan stöd flera gånger! Första gången höll han sina skor i handen så han trodde nog att han hade stöd, sen har det hänt minst två gånger när han varit så upptagen med annat att han inte har förstått att han står själv. Så fort han kommer på det så sätter han sig ner… :mrgreen:

Söt bok om husdjur

Lille G fick en för tidig ettårspresent av Anna & Fredrik som hälsade på i helgen, en jättegullig bok om de vanligaste (och några mindre vanliga) husdjuren.

20120206-200202.jpg

Det speciella med boken är att djuren har ”päls” som man kan klappa, och den känns faktiskt riktigt verklig!

20120206-200225.jpg

Dessutom är det massa fakta om djuren, i lagom korta meningar så man lätt kan välja hur mycket man vill läsa och läsa mer när barnet blir större.

20120206-200244.jpg

G verkade gilla boken och att klappa djurens mjuka päls, men mest fascinerad var han nog av de runda röda detaljerna, som kattens garnnystan och hamsterns äpple… 😉 :mrgreen:

Lösenordsskyddad: Hem & Villa-mässan eller Pojke med ballong

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ta sticklingar av buxbom – uppdaterat

Moseplassen har en ny tävling, där man ska dela med sig av sina bästa trädgårdstips. Ett av de mest lästa inläggen på min blogg är den om att ta sticklingar av buxbom som jag skrev i somras, det verkar vara många som söker på det. Här kommer det därför igen, så att det går att kommentera på det (av någon anledning går det inte att kommentera på gamla inlägg). Dessutom en uppdatering på hur sticklingarna blev, sist i inlägget!

Juni-augusti är rätt tid att ta buxbomssticklingar, enligt den eminenta boken Förökning av trädgårdens alla växter av Ingela Jagge.

Sticklingar av buxbom ska vara halvförvedade; den nedersta delen av sticklingen består av brun halvhård ved, medan den övre fortfarande är grön. (Jämför örtartade sticklingar som är helt gröna och förvedade sticklingar som är helt bruna.)

1. Moderplantan. Sticklingarna tas från mitten av plantan.

2. Sticklingen bör vara ca 5 cm lång, de nedersta bladen tas bort så det bara är några blad kvar längst upp. Vintergröna växter ska helst ha en liten ”klack” på sticklingen, dvs man drar av sticklingen nedåt och får med lite av den förvedade stammen där det finns rotbildningshormoner.

3. Stick ner sticklingarna i en kruka med såjord eller sandblandad jord som har vattnats. Stick inte hål i jorden med sticklingen, då kan den skadas, utan gör hål med en pinne eller ett såverktyg, stick ner sticklingen och fös tillbaka jord runt om så det sluter tätt.

4. Täck gärna krukan med fiberduk eller plast som håller kvar fukten. Placera krukorna varmt, gärna med undervärme 22 grader (det skippar jag eftersom jag har dem utomhus). Håll jorden fuktig.

I boken står det att det tar ”upp till sex veckor eller längre” innan sticklingarna rotar sig, lite oprecist tycker jag… Men jag antar att det dröjer lite då, innan jag får min formklippta häck runt trädgårdslandet… 😉 För sen ska de ju formklippas också.

Bild lånad från odla.nu/artiklar

10 månader senare…

Idag, 10 månader efter att sticklingarna togs, ser de ur så här;

Som synes är det inte alla som har klarat sig, i den ena krukan har nästan alla tagit sig men i den andra är det av någon anledning betydligt färre. Totalt är det i alla fall ca 15 nya småplantor som ska få bilda början till en liten häck. Helt gratis och med ganska liten arbetsinsats! 🙂

Läs fler trädgårdstips eller dela med dig av ditt eget här!

Andningsgunga av Herta Müller

Nästan varje år när Nobelpristagaren i litteratur tillkännages så tänker jag att man borde läsa något av den författaren. Ofta blir det inte av, men förra året tyckte jag att Herta Müller verkade så intressant att jag önskade mig, och fick, hennes Andningsgunga i julklapp.

Andningsgunga är en poetisk skildring av något så hemskt som svält, död och förtryck – livet i ett ryskt arbetsläger efter Andra världskriget. Eftersom boken berättas i jag-form och imperfekt så vet man att berättaren överlever, men det förtar inget av spänningen. Berättelsen följer inte en strikt kronologisk ordning utan består av korta kapitel med minnen från lägret, ibland följer de på varandra, ibland är de mer fristående och ibland vävs även tankar från tiden efteråt in i historien. Ett exempel på det senare är när berättaren tänker tillbaka på hur de i lägret avlusade sina tröjor genom att gräva ner dem i snön med bara en liten snibb uppstickande, dit lössen klättrade och satt som vita klasar, så att de kunde trampa på dem.

När det blev mars och marken inte längre var meterdjupt frusen, grävde vi hål mellan barackerna. Tröjflikarna stack varje kväll upp ur jorden som en stickad trädgård. I morgongryningen blommade den som blomkål med vitt skum. Vi trampade på lössen och drog ut tröjorna ur jorden. De värmde oss åter och Cittra-Lommer sade: Kläder dör inte ens när man begraver dem.

Sju år efter min hemkomst var jag sedan sju år utan löss. Men när jag har blomkål på tallriken äter jag sedan 60 år tillbaka lössen från tröjflikarna i den första morgongryningen. Även vispgrädde är ännu idag ingen gräddklick.

Det här stycket berörde mig så starkt, just för att det visar hur upplevelserna från fångenskapen förföljer den som blivit fri, ofta för livet, även i de mest banala sammanhang.

Herta Müller använder uttryck som hungerängeln, hon beskriver hur tungspenen klistrar sig i halsen av hunger och hur alla ens tankar handlar om mat. Fångarna fantiserar om mat och planerar sina dagar runt hur de ska fördela sina små brödbitar – äta upp allt vid frukosten så man nästan blir mätt men snart hungrig igen, eller portionera ut det under dagen? Ibland tycks tanken på att en gång få äta sig mätt vara det som håller dem vid liv.

Alla går i brödfällan. I fällan med ståndaktigheten vid frukosten, i fällan med natten och det sparade brödet under kudden. Hungerängelns värsta fälla är ståndaktigheten: Att vara hungrig och att ha bröd men inte äta det. Att vara hårdare mot sig själv än skaren i jorden. Hungerängeln säger varje morgon: Tänk på kvällen.

Boken är som sagt väldigt poetisk, vilket kontrasterar mot hemskheterna som berättas. Ofta medan jag läser tänker jag att det kanske är tack vare det poetiska språket som man klarar att läsa om sådan misär; hade boken dessutom varit socialrealistisk hade läsningen förmodligen varit helt outhärdlig.

Hungern finns alltid.
Eftersom den finns, kommer den när den vill och hur den vill.
Den kausala principen är hungerängelns fuskverk.
När den kommer, kommer den stark.
Allt är totalt klart: 1 skyffellyft = 1 gram bröd.
Jag skulle inte behöva hjärtskyffeln. Men min hunger är hänvisad till den. Jag skulle önska att hjärtskyffeln var mitt redskap. Men den är min härskare. Jag är redskapet./…/

Hjärtskyffeln märker genast när jag inte är helt koncentrerad på den. Då snör en tunn panikkänsla till halsen på mig. I tinningarna dunkar den nakna tvåtakten. Den griper tag i pulsen som ett koppel signalhorn. Jag är kort före sammanbrottet, tungspenen sväller i min sötaktiga gom. Och hungerängelns hänger sig i tungspenen inne i munnen på mig. Det är ängelns våg. Den tar på sig mina ögon och hjärtskyffeln blir yr, kolen dimmig. Hungerängeln sätter mina kinder på sin haka. Den sätter min andning i gungning. Andningsgungan är ett delirium och vilket sedan.

Andningsgunga är en lika fascinerande som skrämmande berättelse som får en att vara tacksam över det man har. Läger som det som Andningsgunga handlar om, har ju funnits, hur sjukt det är låter med folk som hämtas efter kriget och förs till arbetsläger på obestämd tid, utan att ha begått andra brott än att tillhöra ”fel” folkgrupp. Dessutom gör bara Müllers språk det värt att läsa boken.

Jag rekommenderar verkligen Andningsgunga och ger den 4 aklejor av 5!

Bokmässa och simning

Igår var jag på Bokmässan här i Göteborg, eller Bok & Bibliotek som den officiellt heter men aldrig kallas för. Via jobbet hade vi fått biljetter till ett seminarium om ”L’art pour l’art” dvs konst för konstens egen skull. Panelen bestod av fd kulturministern Bengt Göransson (som jag har hört en annan gång och blivit mycket imponerad av), Emma Stenström, ek dr och gästprofessor på Konstfack, Anna Takanen, konstnärlig ledare vid Göteborgs Stadsteater och Horace Engdahl, presentation överflödig. De diskuterade om konsten är nyttig och om den ska behöva vara det, eller om den har ett existensberättigande ändå, för sin egen skull. Jätteintressant! Tyvärr var jag rätt trött, fredag eftermiddag som det var, så jag satt och nickade till lite…

Efteråt gick jag runt några timmar på mässan och insöp atmosfären, åt lite gratis-godis i montrarna, fick en gratistidning från Vagabond och en från Fokus, pratade släktforskning med en trevlig och lagom icke-påträngande herre från DIS (Föreningen för datorhjälp i släktforskningen)… Hann även med ett besök på andra våningen där det var Mat & Trädgårdsdel, min favorit! Hälsade förstås på i Örtasällskapets monter som var full med afrikanska växter (temat på mässan i år är Afrika) och kom hem med en bok jag velat ha ett bra tag; Gräs & Bambu av Marie & Björn Hansson.

Jag har sedan tidigare deras bok Perenner och den är helt fantastisk, ett riktigt standardverk! I båda böckerna får man massa inspiration och idéer till planteringar, samtidigt som böckerna kan användas som uppslagsböcker för att lära sig mer om en viss art. Jag har bara börjat läsa Gräs & Bambu än men det verkar lika bra som Perenner, så båda rekommenderas varmt!

Som avslutning på dagen gick jag till Valhallabadet och simmade 1000 m, det tog en halvtimme. Sedan satt jag en stund i bubbelpoolen, mmm härligt… Jag har alltid gillat att simma och på sistone har jag börjat igen, försöker gå en gång i veckan i alla fall. Det är skönt med 50-metersbassängen på Valhallabadet, en kilometer tar bara 30 minuter istället för 40 i 25-metersbassäng, och så kul är det ju inte att vända hela tiden! 😉 Snart ska jag nog börja simma lite längre åt gången också.

Väl hemma blev det fredagsmys framför Digiloo (haha, vi är såna pensionärer…) och Skavlan, kul att han är tillbaka! Kanske inte bästa programmet jag sett men det var kul att få se en lite annan sida av Mona Sahlin. Undrar om Christel Alsos som sjöng på slutet gör en Melody Gardot? Dvs blir jättepopulär i Sverige efter att ha varit med i Skavlan… 🙂

Hoppas ni får en härlig helg! Nu öser regnet ner här, hoppas det är fint i morgon när vi har städdag i området.

Ta sticklingar av buxbom

Juni-augusti är rätt tid att ta buxbomssticklingar, enligt den eminenta boken Förökning av trädgårdens alla växter av Ingela Jagge.

Sticklingar av buxbom ska vara halvförvedade; den nedersta delen av sticklingen består av brun halvhård ved, medan den övre fortfarande är grön. (Jämför örtartade sticklingar som är helt gröna och förvedade sticklingar som är helt bruna.)

1. Moderplantan. Sticklingarna tas från mitten av plantan.

2. Sticklingen bör vara ca 5 cm lång, de nedersta bladen tas bort så det bara är några blad kvar längst upp. Vintergröna växter ska helst ha en liten ”klack” på sticklingen, dvs man drar av sticklingen nedåt och får med lite av den förvedade stammen där det finns rotbildningshormoner.

3. Stick ner sticklingarna i en kruka med såjord eller sandblandad jord som har vattnats. Stick inte hål i jorden med sticklingen, då kan den skadas, utan gör hål med en pinne eller ett såverktyg, stick ner sticklingen och fös tillbaka jord runt om så det sluter tätt.

4. Täck gärna krukan med fiberduk eller plast som håller kvar fukten. Placera krukorna varmt, gärna med undervärme 22 grader (det skippar jag eftersom jag har dem utomhus). Håll jorden fuktig.

I boken står det att det tar ”upp till sex veckor eller längre” innan sticklingarna rotar sig, lite oprecist tycker jag… Men jag antar att det dröjer lite då, innan jag får min formklippta häck runt trädgårdslandet… 😉 För sen ska de ju formklippas också.

Bild lånad från odla.nu/artiklar

Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

För några år sen läste jag boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Det var en av de bästa böckerna jag någonsin har läst, otroligt fängslande! I julklapp nu senast fick jag författarens nästa bok, Ängelns lek, och den var nästan lika bra den. Det handlar om David, en halvlyckad författare som drömmer om genombrottet. En dag blir han kontaktad av en förläggare som vill att han ska skriva en bok åt honom, men inte vilken bok som helst… Efter ett tag börjar David misstänka att något är skumt. När han börjar nysta i det förflutna händer mystiska saker och hans liv börjar alltmer likna de personer han försöker finna sanningen om. Allt går fel, han är olyckligt kär och någon verkar vara ute efter honom – eller är han bara paranoid?

Inget är som det verkar i den här berättelsen, precis när jag tror att jag har fattat hur saker och ting hänger ihop, vem som är ond och god, kommer en vändning och allt ställs på ända. Och en till. Och en till. Till slut är jag lika förvirrad som huvudpersonen själv. Även efter att jag har läst ut boken fortsätter historien att snurra i huvudet, den följer mig långt efteråt.

Historien utspelar sig precis som Vindens skugga i Barcelona, men inte det mysiga och pittoreska Barcelona man hör om i reseskildringar (och som jag själv besökte i påskas). Här är staden regnig och dyster, närmast olycksbådande, och den vilar på mörka hemligheter. En viktig roll i historien spelar en bokhandel (samma bokhandel som i Vindens skugga), men personerna i de två böckerna är inte desamma. Ännu en likhet mellan böckerna är att huvudpersonerna driver en egen undersökning och efterhand börjar bli alltmer lik den han undersöker eller letar efter.

Ruiz Zafón har ett fantastiskt språk och en sällsam förmåga att bygga upp spänning. Mot slutet kan jag visserligen känna att det blir lite väl många vändningar, och greppet med att länka samman historien och nutid känns igen väldigt mycket från den första boken till den andra. Samtidigt är det mycket det som ger historien sin charm, och författaren är ju inte ensam om att ha en distinkt stil som känns igen. Jag tyckte till exempel att Vindens skugga var bra mycket bättre än Da Vincikoden som kom samtidigt och som blev så omtalad. Ruiz Zafón förtjänar verkligen mer uppmärksamhet och lite av den hausse som Dan Brown fick! Faktum är att alla jag känner som har läst Vindens skugga tycker den var lika bra som jag, och jag har dessutom fått kommentarer i bokhandeln om hur bra den är alla gånger jag har köpt den – har nog gett den till tre personer hittills…

Jag rekommenderar verkligen både Vindens skugga och Ängelns lek, Vindens skugga får betyget 5 av 5 och Ängelns lek får 4 av 5 – egentligen mest för att det som gjorde den första så bra är lite för likt i den andra. Det vore intressant att höra om någon läser dem i omvänd ordning; känns då Ängelns lek ännu bättre? Jag vet att Helena har läst Vindens skugga, här kan ni läsa hennes recension av den. Jag håller med om allt men kan inte skriva en egen recension 5 år efter att jag har läst den. Hmm, börjar kanske bli dags att läsa om den… 🙂

Some years ago I read a book called Shadow of the wind by the Spanish author Carlos Ruiz Zafón. I absolutely loved it, and this Christmas I got the next book by the same author; Play of the Angel. Both stories take place in Barcelona, however a grey and loomy one, and one of the main themes is a book shop. David, a not so successful author, experiences mysterious things and starts his own investigation to find out more about the history. Soon he realises that someone’s after him – or is he only paranoid?

There are many turns in this story, so many that after a while I am as confused as the main character. The story really gets me and follows me for a long time afterwards – just like the first book did. Somtimes I feel, though, that there are even too many turns to it, or rather that it’s a bit too similar to the first one. However, this is what makes the story so great and Ruiz Zafón is hardly the only author with his own unique style. I actually liked these books much more than The Da Vinci code which came at about the same time. I give Shadow of the wind 5 out of 5 and Play of the Angel 4 – actually most since it’s so similar, so maybe if you read it in the reverse order you’ll think different!

Vi de drunknade av Carsten Jensen

Vi de drunknade är berättelsen om ett dansk havssamhälle som sträcker sig över hundra år. Boken alltså, inte staden – eller ja, staden finns ju där hela tiden. Hur som helst, så följer man stadens invånare genom generationer. Historien berättas ständigt genom ett ”vi” som dock skiftar – ofta vet man inte riktigt vilka ”vi” är, det är på samma gång ingen särskild och alla stadens invånare, som berättar, minns tillbaka och analyserar historien i efterhand.

Som titeln antyder har havet en stor roll i berättelsen, det är kring havet allt cirklar. Alla män i staden är sjömän; de börjar som skeppspojkar, blir sedan matroser, några blir kaptener eller styrmän. Andra drunknar eller kliver av för att fortsätta på land som redare eller köpmän. Kvinnorna är ganska osynliga; de finns i bakgrunden som oroliga mödrar och sörjande hustrur. De tycks ha förlikat sig med tanken på att vissa aldrig kommer hem, och på att inte ha en grav att gå till för att sörja; havet lämnar inte tillbaka de döda. Männen funderar inte övre några valmöjligheter; havet är det enda som finns.

Vi hörde havet hela tiden, det var som en sång i våra öron. Men kvinnorna hörde den inte. Vi hörde sirenernas locksång, de böjde sig över tvätten och stängde av, men de blev inte bittra, bara hårda och praktiska.

Liksom huvudpersonerna skiftar genom boken, så skiftar också stilen på berättelserna. Ibland är det en äventyrsberättelse, ibland en familjekrönika, ibland en kärlekshistoria och ibland en dråplig historia om pojkstreck. Ljusa och mörka stunder i stadens historia blandas på ett sätt så att det aldrig blir tråkigt, man vill hela tiden fortsätta läsa för att få nästa del i historien. Jag förundras över hur författaren lyckas binda ihop berättelserna med alla sina trådar utan att det känns spretigt. Ofta hänvisar han tillbaka i historien (och några gånger framåt), så man blir påmind om hur de olika huvudpersonerna hänger ihop – berättelsen går hela tiden framåt i tiden, från det tysk-danska kriget i mitten av 1800-talet till andra världskriget, men sällan från far till son utan fram och tillbaka genom samhället, via barndomsvänner, fiender och släktförhållanden. Den röda tråden är ibland svag men finns alltid där, eftersom alla i ett så litet samhälle känner varandra, och de stöter också på varandra ute i världen, på de mest oväntade ställen. Vem hade väntat sig att möta sin förmodat döde barndomsvän på isen mitt på havet, eller sin ärkefiende på ett ryskt militärsjukhus?

Carsten Jensen skriver med en lätthet och en schvung som fångar läsaren från första sidan till sista. Boken rekommenderas både för den historieintresserade och för den som vill läsa en bra story, underhållande berättad och med en annorlunda vinkel. Jag ger den betyget 4 av 5.

Så kan det gå…

Häromdagen bläddrade jag i en ny bok som heter Inred lantligt ute & inne av Anna Örnberg. Carina och Ken som har bloggen Trädgårdsdrömmar är med i den, lite kul när man följer deras blogg! Den verkade jättebra så jag gick förbi bokhandeln för att köpa den till vår pysselgrupp (man får nämligen bidrag till kurslitteratur när man som vi har en studiecirkel, toppen!). Där hittade jag vad jag trodde var samma bok, har läst igenom hela nu och den är jättebra, massa bra tips till nästa pysselgång när vi ska renovera/göra om gamla prylar i shabby chic-stil. Men så störde det mig att jag inte hittade Carina o Ken i den, så jag gick in på deras blogg för att kolla… och upptäckte att jag har köpt fel bok! 😮 Den jag har köpt heter Inred och dekorera ljust & lantligt av samma författare, utgiven för ett år sedan. Hårfin skillnad, eller hur? Lite dumt att ha så lika namn på böckerna, när de dessutom kommer ut med bara ett år emellan!

Nu gör det ju inte så mycket eftersom den jag köpte är bra, men jag känner mig ändå lite lurad… Funderar på om det vore värt att köpa den andra också, eller om de är väldigt lika… Någon som har läst båda som vet?

Anna Örnberg verkar för övrigt väldigt aktiv, hon har ju gett ut hur många böcker som helst! 53 träffar på bokus.com… Jag har hennes Annas örtagård och vi har tidigare använt Nytt liv åt gamla prylar i pysselgruppen, den är också jättebra! Tyvärr slut på förlaget.