Tag Archives: skrivkurs

Skrivkurs: berättarperspektiv

Har ju glömt att lägga in förra skrivuppgiften på min kurs i kreativt skrivande, här kommer den. Uppgiften handlade om berättarperspektivet och är redan inlämnad till lärare, nu jobbar jag med nästa som har deadline i helgen.

Skrivövningen: Skriv nedanstående scen ur tre olika perspektiv: 1) 1:a person (jag = Frank), 2) tredje person (han/hon = Frank eller Josefine), och 3) utifrån en utomstående, allvetande berättare.

Scenen: En man vid namn Frank är på väg hem sent en torsdagskväll, det är mörkt och öde ute. Han öppnar ytterdörren hemma och kliver in i hallen, slår på lyset och upptäcker då en kvinna i soffan: Josefine. Josefine riktar en pistol mot Frank. Josefine har ett förhållande med Franks son, något Frank inte gillar. Ett gräl utbryter mellan dem. Josefine skjuter Frank.

1. Regnet öste ner som om någon däruppe hade glömt vattnet på och gatan låg öde när jag parkerade utanför huset. Jag tyckte jag såg Cleo skymta bakom gardinen i vardagsrumsfönstret.

­– Nu är jag hemma, Cleo! Var är pappas misse?

Jag öppnade dörren men ingen katt kom emot mig. När jag tände lyset förstod jag varför; Josefine, Jespers flickvän och Cleos värsta fiende, satt i soffan. I efterhand känns det ju absurt men min första tanke var faktiskt vad hon hade gjort med min älskade katt. Den tanken bleknade dock bort så fort jag såg vapnet.

–        Herregud, Josefine, lägg undan den där! Jag försökte hålla rösten stadig.

–        Tror du va? väste hon.

–        Men snälla Josefine, ta det lugnt. Har du druckit?

–        Det är inte jag som super av oss två, det vet du ju lika bra som jag. Hennes röst var kall som is, ja, jag minns att jag tänkte så, att det var som om den dröp av istappar.

–        Om det här handlar om Jesper så måste du inse att jag …

Jag tog ett försiktigt steg närmare och såg hatet lysa i hennes ögon. Längre hann jag inte förrän jag hörde smällen och kände smärtan i magen. Det sista jag såg innan det barmhärtiga mörkret var hur hon sprang ut ur rummet, det sista jag hörde var Cleos tassande steg som närmade sig.

2. Josefine satt i soffan och väntade med pistolen i knät. Då och då gick hon fram till fönstret och tittade ut. Till sist såg hon den silvergrå Volvon och skyndade sig att dra för gardinen. Det sista hon ville nu var att han skulle upptäcka henne i förväg. Den äckliga katten strök längs väggen och jamade anklagande.

– Stick, ditt lilla kryp!

Katten försvann in i sovrummet och hon hörde nyckeln i dörren. Gubben ropade på katten och kallade sig själv för pappa, det var ju för patetiskt…

Ljuset tändes och han upptäckte henne.

– Herregud, Josefine, lägg undan den där! Han pekade med ett darrande finger på pistolen, som Josefine dock inte hade några tankar på att släppa.

– Men snälla Josefine, ta det lugnt. Har du druckit?

Som om det var hon som brukade supa av dem två. Typiskt Frank, försöka skjuta över sina egna problem på henne. Trodde han att hon gick på det?

– Om det här handlar om Jesper så måste du inse att jag …

Han tog plötsligt ett steg mot henne och slog hotfullt ut med armarna. Hon kände paniken slå till, fingret kramade avtryckaren utan att hon hann sikta på benet. Paniken stegrades. Det enda hon kunde tänka på var att ta sig därifrån. Hon klev över Franks kropp och vinglade ut ur huset.

3. Det var ingen god afton precis, den saken var klar redan innan skottet ljöd över hustaken. Frank hade haft en jobbig dag och var trött – trött på jobbet, trött på vädret, trött på allt. Josefine, å sin sida, var trött på Frank. Trött på hans dömande sätt att se på henne, trött på Jespers undfallande beteende och mesiga svar. Denna kväll hade hon bestämt sig för att göra något åt det, en gång för alla.

Frank öppnade dörren och ropade på Cleo. Katten var dock inte intresserad av att komma ut ur sovrummet, inte så länge Josefine var kvar i huset. Cleo gillade de flesta människor, men lillhusses nya flickvän tålde hon inte.

– Herregud, Josefine, lägg undan den där! Frank pekade med ett skakigt finger på pistolen i Josefines knä.

– Det tror jag inte, sa hon tyst. Frank försökte köpa sig tid.

– Har du druckit? Han försökte hålla rösten stadig.

Typiskt Frank att försöka skjuta över sina egna problem på henne. Vem var det som drack av dem två egentligen? Det sade hon till honom också.

– Om det här handlar om Jesper så måste du inse att jag …

Frank tog ett steg mot henne och slog, utan att vare medveten om det, ut med armarna. Han såg paniken i hennes ögon, misstog det för hat och förstod samtidigt att det förmodligen var fel taktik att ta ett steg framåt. Mer hann Frank inte tänka innan han kände den brännande smärtan i magen.

Josefine kände paniken stegras. Det här var värre än hon hade kunnat föreställa sig; hon måste härifrån. När hon var ute ur huset smög sig Cleo fram till husse och sniffade förvirrat på allt blodet.

Annonser

Skrivkurs: Litterär förebild

Nu är jag igång med Kreativt skrivande II på Högskolan i Kristianstad. Senaste uppgiften är att skriva en sida (max 3000 tecken) med en tydlig litterär förebild. Texten ska vara inlämnad till lärare på fredag, så om någon har lust och tid att lämna konstruktiv kritik innan dess är det mer än välkommet! 🙂 En respons jag har fått från mina medstudenter är att det vore bättre att börja med tredje stycket och lägga in beskrivningen senare så det kommer jag nog att göra.

Upplägget på kursen är väldigt bra tycker jag; först är det inlämning till de andra studenterna i gruppen, sedan får man respons (det är obligatoriskt att lämna till minst 5 andra) och så har man några dagar på sig att arbeta om och lämna in till lärare. Under tiden ska vi även diskutera litteraturen, i denna period är det Stephen Kings självbiografi Att skriva, en hantverkares memoarer.

Josefine glömde aldrig dagen då vänskapen med Beatrice tog en ny vändning som bara kunde sluta på ett sätt; med katastrof. De var två av ett tjugotal svenska ungdomar som säsongsarbetade på det lilla hotellet på Korsika. Redan på utbildningen hemma i Sverige fann de varandra och sedan första dagen på plats delade de inte bara rum utan även tankar och drömmar med varandra. Josefine delade i alla fall med sig av sina tankar – ibland fick hon känslan av att Bea inte berättade allting för henne. Men hon skakade av sig känslan och sade sig själv att hon inbillade sig.

Josefine kunde inte förklara varför, men hon drogs till Beatrice som en nattfjäril till ljuset. Även när hon blev irriterad på hennes världsvana sätt kunde hon inte slita sig från hennes sällskap. Det var något med de stålgrå ögonen som fick henne att på samma gång känna sig viktig och värdelös, som att hon kunde genomföra vad som helst men ändå inte klarade sig utan Bea.

Dagen som förändrade allt drog tunga regnmoln åter in från havet. Korsika var ett av Europas solsäkraste ställen enligt reklamen, men denna sommar vilade något olycksbådande över den vackra ön. Flera gånger i veckan lystes citadellet upp av blixtar och de herrelösa hundar som strök omkring gömde sig i gränderna för åskan.

Josefine var på väg hem från stranden för att slippa undan regnet när hon såg Bea lite längre fram. Hon skulle just skynda på stegen för att hinna ifatt henne, när vännen tittade sig omkring som för att se att hon inte var förföljd och hoppade in i en jeep. Bilen rivstartade och försvann nedför vägen, men Josefine hann se märket i bakrutan. Märket som signalerade att den här bilägaren ska du inte bråka med. Symbolen för den korsikanska maffian.

Hon stirrade efter bilen. Vad gjorde Bea med en maffiaboss? Hon hade hört mycket om maffian – hotellets bar fick till exempel bara sälja vissa sorters mineralvatten för att inte råka i onåd, men hon hade aldrig hört om någon som hade personliga relationer med den. Säkert inbillade hon sig bara. Hon kände sig faktiskt lite yr, kanske höll hon på att bli sjuk?

Hon skyndade tillbaka till hotellet. När hon öppnade dörren till rummet kände hon en skarp doft av bränt hö. Hon kikade in och såg till sin förvåning att Bea låg på sängen med en uppslagen bok.

– Hur kom du hit så fort? Jag såg dig ju på väg till stranden för fem minuter sen!

– Vad pratar du om? Bea tittade upp. Jag har varit här hela eftermiddagen!

– Lägg av, jag såg dig ju hoppa in i bilen! Vad är det som luktar förresten?

– Bil? Luktar? Vad fan snackar du om? Bea fräste som en ilsken katt, slog ihop boken och sprang förbi henne ut i korridoren. Du är ju helt snurrig! ropade hon över axeln när hon försvann nedför trappan.

Josefine satte sig långsamt ner på sängen och försökte få ihop vad hon hade sett. Plötsligt kände hon åter doften av bränt hö och gick fram till fönstret. På gatan såg hon bilen igen, och föraren verkade spana upp mot hennes fönster. Snabbt tog hon ett steg tillbaka och höll andan. Bilen dröjde några sekunder och körde sedan långsamt bort mot stranden.

Jag har valt att inspireras av Carlos Ruiz Zafón, författare till Vindens skugga och Ängelns lek. Jag gillar hans berättarstil med många vändningar som gör läsaren lika osäker som huvudpersonen på vad som är verklighet och vad som är dröm eller fantasi. Det är dock svårt att få fram på bara 3000 tecken, men liksom Zafóns romaner utspelar sig i Barcelona har jag placerat min romansida på Korsika (båda är ju kända turistdestinationer), jag har även valt att ”kopiera” hans förkärlek för dramatiska regnoväder.

Texten är 100 tecken för lång så kom gärna med förslag på vad jag kan stryka… Eller andra ändringsförslag förstås! 🙂

Hurra!

Jag fick en reservplats på kursen Kreativt skrivande II! Vilken tur! 😀

Nu hoppas jag bara att jag verkligen hinner genomföra den – men i värsta fall kan jag ju göra själva skrivuppgifterna i tid och komplettera litteraturuppgifterna i efterhand. Det är ju skrivandet som är roligast… 🙂 Jag borde väl hinna den här terminen om jag hann förra – visserligen sov G mer i början men nu har jag inga dopkort eller dopförberedelser och det är ju mindre att göra i trädgården på hösten.

Ska bli så kul! Första uppgiften är att skriva ett svar på valfri dikt, så nu går jag och funderar på vilken dikt jag ska välja… 🙂

Postat från min Android

Klantigt värre

Åh nej! Jag har glömt att tacka ja till platsen på Kreativt skrivande 2! 😦

Jag som kämpade för att få klart sista uppgiften i tid för kompletteringen och som faktiskt blev klar med kurs 1, trots att många inte trodde att jag skulle hinna skriva samtidigt som jag var mammaledig… Några trodde att det skulle bli svårast i början men jag kände tvärtom, i början sov han i alla fall mycket på dagarna, på slutet av kursen fick jag sitta på kvällarna efter att G somnat och skriva. Men jag klarade det i alla fall och fick t o m VG! Och så missar jag att tacka ja och blir struken…

Så fånigt! Jag VET ju att man måste tacka ja, glömde det bara… 😥 Snyft. Nu har jag gjort en återanmälan/sen anmälan men jag tror att kursen är för populär för att det ska bli platser över…

Jag tröstar mig med att det säkert hade blivit svårt att hinna men det ekar lite ihåligt – om jag klarade det förra terminen borde det ju gå nu också, nu har han ju börjat sova mer regelbundet på dagarna…

*dunkar huvudet i bordet*

Postat från min Android

Skrivkurs: novell

Fjärde uppgiften i min kurs i Kreativt skrivande var att skriva en novell, man kunde välja mellan olika teman och jag valde att låta mig inspireras av de annonser man hittar under ”Resesällskap sökes” och ”Vänner sökes”. Längst ner ser ni tre frågor som vi skulle skriva till våra medstudenter på kursen. Ni får väldigt gärna kommentera genom att svara på frågorna eller med annat ni tänker på när ni läser, gärna konstruktiv kritik på hur jag kan skriva bättre! 🙂

Resesällskap sökes

Clara slog upp sovrumsfönstret och andades in morgonluften med djupa andetag. Luften var tung av regn och förväntningar. Hon vankade av och an i rummet och gick igenom planen i huvudet, om och om igen. Le och se glad ut. Inte bara prata om sig själv. Absolut inte prata om sina sjukdomar. Fråga mycket och verka intresserad av svaren. Men inte fråga FÖR mycket. Att det ska vara så svårt … Hur gör egentligen alla andra, undrade hon vemodigt. Är det så här för alla eller är det bara jag?

”Det är bara du”, svarade genast rösten i hennes huvud.

”Men du kan klara det”, sa den andra rösten lite mildare. Hon kände sig som Långben i en Disney-film, med en liten ängla-Långben på ena axeln och en djävuls-Långben på den andra, och kunde trots nervositeten inte låta bli att le lite åt sig själv. Undrar om alla känner sig så här ibland?

”Nej”, sa den elaka rösten igen, ”det är bara du …”

Yvonne läste annonsen igen. Mitt bland notiser om bortsprungna katter och skåp som bortskänkes; Resesällskap sökes. Inte var det egentligen resesällskap hon sökte, men hon hade fastnat för signaturen när hon av gammal vana skummade annonserna; ”Louisiana i vår?”. Hon hade alltid drömt om att åka till Louisiana, gärna på våren men strängt taget kunde hon tänka sig det när som helst. Harry hade aldrig velat åka, och ensam kändes det inte så lockande. Hon bockade av alla intressen i annonsen, hon kunde nästan ha satt in den själv. Museibesök, check. Gå på café, check. Bio, teater, check, check. Hon på andra sidan annonsen var tom rökare – då slipper man stå ensam i pausen och huttra med en cigarett, tänkte hon. Som alltid skänkte hon en sorgsen tanke åt de vänner som inte längre stod och huttrade med sin cigarett, eftersom just cigaretterna hade ändat deras liv alltför tidigt.

”När ska du sluta röka, Mamma?”

Hon kunde höra den uppfordrande rösten som om Julia stod bredvid henne, och mumlade automatiskt svaret hon alltid gav.

”Snart, vännen, snart. Men det är inte så lätt …”

Man borde verkligen försöka igen. Fast om hon nu verkligen blev vän med denna ”Louisiana” vore det förstås synd att sluta just nu. Hon tände en ny cigarett.

Den sista raden i annonsen hade också väckt hennes intresse. ”Erfarenhet av social fobi önskvärd.” Man kallade det visserligen inte så på hennes tid, men i efterhand misstänkte hon att det var just social fobi som hennes älskade syster hade lidit av. Alla gånger hon hade suttit och hållit hennes band, strukit hennes panna och talat lugnande till henne. Alla gånger hon hade ryckt ut, mitt på dagen eller sena kvällen, och hämtat en skakande och gråtande Elsie som hade fått ”problem med nerverna” som man sade.  Tänk om man hade vetat då, tänk om hennes kära lilla syster hade fått hjälp… Då kanske hon fortfarande hade funnits ibland oss, tänkte hon sorgset, och jag hade sluppit att åldras ensam. Nå, desto större anledning att verkligen svara på annonsen. Om jag kan hjälpa någon annan så är det nästan som att jag hjälper Elsie, tänkte hon och släckte cigaretten.

Clara tänkte på första gången hon vågade sig på att sätta in en annons i tidningen för att söka efter vänner. Det var hennes bror som hade övertalat henne, hennes snälla lillebror som alltid ömmade för henne och tog hand om henne. Av hennes fem syskon var han den ende som förstod henne, brukade hon tänka. Visst var de andra vänliga och snälla, bjöd henne på släktmiddagar och skickade kort på hennes födelsedag, men de var alltid lite överseende, på gränsen till nedlåtande. Som mot någon mindre vetande. Kanske är det för att de är så mycket äldre än mig, funderade hon. Sverker som var yngst hade alltid sett upp till henne som barn, men när de blev vuxna hade han snarare tagit rollen av storebror gentemot sin närmaste syster. De andra var redan utflugna ur boet när Sverker växte upp och hans relation till dem var mer som till kusiner än till syskon.

Första gången hon annonserade efter vänner fick hon flera svar, men alla drog sig tillbaka när hon försiktigt berörde sina svårigheter i sociala sammanhang. De flesta höll god min men slutade helt höra av sig, någon brydde sig inte ens om att låtsas utan sade rätt ut att hon inte var intresserad av att gå på museer med någon som inte vågade hälsa på vakten. Den gången hade hon skrivit under annonsen med ”kökspoeten”, en synonym hon själv var ganska nöjd med. Men tydligen hade det attraherat vissa tvivelaktiga så kallade vänner, hon rös när tanken snuddade vid minnet.

”Folk är galna”, viskade rösten i hennes huvud.

”Precis som du”, fnissade den andra.

Efter att det tredje arket papper hamnat i papperskorgen hade Yvonne fortfarande inte fått ner mer än första raden i sitt svar. Att det ska vara så svårt … Hur gör egentligen alla andra? Inget svar. Förstås, eftersom du pratar med dig själv. Och svarar dig själv gör du visst också, håhå jaja, det går utför med kärringen, tänkte hon och reste sig för att sätta på en kopp te. Ett litet kex till skulle inte skada.

Plötsligt fanns annonssvaret bara där, som om någon hade gett det till henne. Hon hann inte ens tillbaka till skrivbordet utan rafsade ner det på baksidan av ett kuvert som låg på köksbänken. När texten fortfarande kändes bra en halvtimme senare skrev hon rent det, lade i ett kuvert och spatserade till brevlådan för att posta svaret. Nu är det bara att vänta, tänkte hon och köpte en vaniljbulle på återvägen, för att fira.

Hon stod och väntade vid hörnet av Vasagatan och Storgatan, som de hade kommit överens om. Som vanligt hade hon varit lite väl tidig, hon hade redan hunnit med två varv runt kvarteret. Hon tände ännu en cigarett och funderade över hur Clara kunde se ut. Clara förresten, slog det henne, var det inte det hon hette, den där rödhåriga i klassen över henne i skolan? Hon slog bort tanken, den Clara hade ju flyttat till Umeå, eller var det Luleå, för länge sedan. Själv flydde hon till Göteborg så fort hon kunde komma ifrån den gudsförgätna lilla byhålan där hon hade växt upp.

Omväxlande gick hon fort och ivrigt, omväxlande långsamt och dröjande. Ibland var hon nära att ångra sig och vända hem igen, men hon stålsatte sig och fortsatte. Det här var nästan det värsta; när mötet var så nära förestående, och tankarna virvlade runt i huvudet utan hejd. Vem skulle hon träffa? Hur var hon, denna Yvonne? Skulle de bli vänner? Hon svängde runt hörnet och såg en kvinna stå och vänta vid nästa gathörn. Det var något välbekant över sättet hon höll i cigaretten. Ett gammalt minne kämpade för att ta sig upp till ytan, något hon sedan länge hade förträngt. Plötsligt ramlade allt över henne som ett takras och hon kippade efter andan. Kvinnan tittade upp och deras blickar möttes.

Yvonne stelnade till och det kändes som att allt gick i slow motion. Det röda håret … den lilla munnen med den markerade amorbågen… Men hon bor ju i Norrland, tänkte hon förtvivlat, och plötsligt såg hon annonsen framför sig, med en rad lysande i eldskrift. ”Nyinflyttad till Göteborg”. Det svartnade för ögonen och trottoaren rusade mot henne.

1. Är passagen där Yvonne kommer att tänka på Clara i skolan bra att ha med för att förebåda det som händer, eller skulle novellen bli bättre utan? Är det bra att båda samtidigt inser vem den andra är, eller ska jag bara låta en av dem inse det, tex genom att skriva ihop de två sista styckena så att de handlar om samma person?

2. Jag låter med flit båda personerna tänka ” Att det ska vara så svårt … Hur gör egentligen alla andra?” – är det tydligt att det är medvetet eller är risken att läsaren tror att det är en upprepning av misstag?

3. Jag är förstås medveten om att social fobi inte är samma sak som att höra röster, men min tanke är att Clara hade både och – är det bra eller blir det för mycket?

Skrivkurs: dialog

Det var länge sen jag skrev om min skrivkurs nu, det har ju liksom hänt mycket annat på sistone… 😉 Den här dialogen som var vår tredje uppgift skrev jag veckan innan G föddes – kanske var det ett sätt att hantera min längtar efter att barnet skulle komma, att beskriva en av föräldraskapets baksidor?

Uppgiften var rätt kul upplagd;

Steg 1: Två personer befinner sig på en cykel tillsammans. De grälar om någonting. Skriv dialogen mellan de två personerna. Bara repliker.

Steg 2: Lägg nu till personernas tankar och känslor mellan varje replik.  Antingen genom att du skriver vad de tänker eller genom att du försöker visa/gestalta deras känslor och tankar på något annat vis. Lägg även till anföringssatser som: ”sa x”, ”tänkte y”.

(Här lämnade vi respons på varandras texter)

Steg 3: Fundera över vilken version som fungerade bäst och varför. Skapa en tredje version av texten, den slutgiltiga versionen som du sen lämnar till lärare, där du nu väljer ut vilka repliker, vilka anföringssatser och vilka tankar/känslor som ska finnas med.

Roligt sätt att skriva och intressant att se vilken stor skillnad de där ”mellanmeningarna” gör!

Dumma mamma

–          Dumma mamma! skrek han.
Hon suckade. Ständigt denna kamp, det hade ingen berättat innan hon fick barn.

–          Älskling, du vet ju att du måste, sa hon och försökte låta bedjande. Vi kan inte ha den här diskussionen varje dag… Aj, inte slå mamma i ryggen! Hon höll hans små händer i sina, lite hårdare än vad som kanske var nödvändigt.

–          Jag vill inte! Vill inte, vill inte…! grät han och försökte vrida sig ur hennes grepp.

–          Jag vet men nu är det så här, mamma kan inget göra. Hon försökte torka hans tårar men han vred bort ansiktet. Du är så stor pojke nu, försök att… nej, sitt ner! Rösten blev skarp av irritation men det verkade inte hindra pojkens protester.

–          Inte stor pojke! gnällde han på det där sättet hon avskydde. Uäääh… Ma-ha-mma… Orden var snarare en serie hulkningar.

–          Men lilla du, försökte hon igen, det är ju bara några timmar, sen kommer pappa och hämtar dig! Sitt ner nu, du kan ramla ur stolen! Hon suckade inombords över hans envishet; den hade han efter sin pappa.

–          Dumma mamma, skrek han igen, dumma dumma! Det lilla ansiktet var högrött och han försökte desperat ta sig ur cykelbarnstolen. Hon kände hur hon inte orkade längre.

–          Nej nu räcker det, jag vill inte att du säger dumma mamma till mig. Sitt ner och bete dig som folk! röt hon medan hon försökte parera cykelns vrängningar. Vad skulle pappa säga om han såg dig nu? Va?

Pojken blev tyst och tittade på sin mamma med stora ögon, men han försökte fortfarande klättra ur stolen.

–          Sitt ner säger jag!!! Hon hörde hur rösten nästan brast; vad hade hon gjort för att få en sån omöjlig unge?

–          Pappa… hulkade han förtvivlat. Uh-huh-äääh…

–          Pappa tycker också att du ska sitta ner i stolen när vi cyklar, det hjälper inte att gnälla och ropa på honom. Hon orkade inte ens försöka mildra det skarpa i rösten.
Äntligen var de framme och hon bromsade in.

–          Så nu är vi framme vid dagis, titta där är ju Vilda! Spring och lek med henne nu så ses vi ikväll! Äntligen torkade han tårarna och halvsprang bort mot bästisen. Mamma älskar dig! ropade hon efter honom när hon kände en av fröknarnas granskande blick. Imorgon får hans pappa ta kampen, tänkte hon innan hon drog ett djupt andetag och cyklade till jobbet. Försenad idag igen.

———————————————————————————————————

Imorgon får ni läsa nästa uppgift på kursen, som jag jobbar med just nu. Det är lite tufft att hinna med deadlines när man har en bebis att ta hand om, men hittills har det ändå funkat – jag får övning i att göra saker i god tid, istället för att utsätta det till sista stund – för då kan man ju vara säker på att nåt händer så man inte får det gjort… Veckans uppgift har jag redan skickat in, fast deadline är imorgon – wow liksom! 😉

Karaktärsporträtt genom miljöbeskrivning

Nu har det varit inlämning av andra uppgiften på min kurs i kreativt skrivande. Uppgiften löd

Ni ska nu skapa en karaktär och låta denna person komma till liv genom att beskriva den miljö som personen lever i eller verkar i. Ni kan genom jagpersonens ögon beskriva ett hem, en arbetsplats, en park, en skola, en skog o s v. Tänk på vad platsen berättar om karaktären. Huvudkaraktären, alltså den som är ”jag”, ska vara er totala motsats! Låt er inspireras av människor ni mött, människor ni tycker är spännande men obegripliga.

Jag hade lite svårt att komma igång men till slut gick det och blev så här:

Min stad

Stadens alla ljud kommer till mig redan i sömnen, väver sig in i mina drömmar, och när jag slår upp ögonen vet jag exakt var jag befinner mig. Jag ser mig runt i lägenheten och njuter av att kunna se allting från min plats i sängen. Var sak har sin plats, inga högar med papper som pockar på uppmärksamhet, inga växter som behöver vattnas eller skräpar ner med vissna blad. Väggarna lyser rena och vita mot mig utan några distraherande tavlor eller oregelbundna mönster. Jag går upp, låter kallt vatten riva min kropp tills jag är helt vaken och klär på mig dagens kläder. Tisdag är lika med gult, mumlar jag för mig själv. Gult som tegelväggen mitt emot mitt fönster, gult som taxibilen som kör runt hörnet.

Jag går ut på de välkända gatorna. Jag känner varje vrå av min stad, jag skulle kunna hitta med förbundna ögon. Varje dag går jag samma väg; nedför V-gatan, förbi raderna av caféer med barnvagnar utanför och småbarnsföräldrar inuti. Ibland leker jag med tanken att ta tag i en barnvagn och putta den nedför gatan, bara för att se vilken reaktion jag skulle få. Men det skulle rucka mina rutiner och därför låter jag bli. Ingenting får rucka mina rutiner, eller rubba mina cirklar, som Archimedes sa.

Bilarna susar förbi och jag insuper girigt bensindoften, låter den blandas i mitt blod. De stilrena, vackra stenfasaderna inger mig samma lugn nu som när jag först kom till staden och äntligen slapp landsbygdens oregelbundna kullar och det störande inslaget av träd, utspridda utan någon ordning. Jag minns med välbehag de snörräta plogfårorna på åkern men med lika stort obehag det oregelbundna och oförutsägbara fladdret av hönor på gården där jag växte upp. Minnet av hönorna ger mig rysningar och jag återgår raskt till mitt betraktande av husfasaderna. Jag känner varje del av fasaden, varje sten och skarv är mig lika välbekant som min egen byxficka.

Jag fortsätter över kanalbron, förbi kyrkan och grupperna av prostituerade som spanar efter bilar med kunder. Mig ser de inte åt, jag är inte intressant för dem, men jag noterar ändå deras närvaro. De finns alltid där, dag efter dag. Ibland byts någon av dem ut, nya kommer till. De liknar fåglar, inte min barndoms hönor men kanske sparvar, som burrar upp sig för att inte frysa och som visar upp sig för varandra och för de presumtiva kunderna. Ibland kommer polisen förbi, stannar och försöker prata med någon av sparvarna, men de skakar bara på huvudet och ser förbi polisbilen, bort mot någon undflyende kund. Jag står halvt skymd bakom en grå betongpelare och iakttar dem. Kunderna kanske är hökar, tänker jag och förvånas själv av denna tanke; jag brukar inte tänka så mycket på fåglar. Hökar är visserligen stiliga med sina vassa näbbar, inte så flaxande som hönor, men ändå fåglar. Fåglar är inget för mig.

Jag går raskt vidare på min promenad, kommer fram till mitt favorithus, det med gul puts. Jag drar med handen längs den skrovliga väggen och njuter av den svala strävheten mot huden. Hej hus, viskar jag.

…………………………………………………………………………………..

Den här gången fick vi först göra ett utkast och lämna respons på varandras texter, sedan arbeta om den och lämna in till lärarna. Jag fick bra och konstruktiv respons som både hjälpte mig att förbättra texten och stärkte mitt självförtroende eftersom de andra studenterna verkade gilla min text. Dessutom har jag hunnit få nyttig lärarrespons på första texten.

Hittills är jag jättenöjd med kursen, det är kul och lärorikt! Har börjat läsa i boken som vi ska diskutera nästa period, tänkte försöka vara ute i god tid med nästa uppgift eftersom jag ju lär få lite koncentrationssvårigheter någon gång den närmsta tiden… 😉

Första skrivuppgiften på kursen

Jag har precis börjat en kurs i kreativt skrivande, kvartsfart på distans. Får se hur det går att kombinera med mammaledighet, men första uppgiften skulle i alla fall lämnas in igår och det lyckades jag med – är rätt nöjd att ha orkat/hunnit med tanke på att det var mina två sista veckor på jobbet! Som tur var skulle man bara skriva 2500 tecken. Instruktionerna löd:

Skriv en text i jagform  där jagberättaren är din granne. Välj en riktig granne eller hitta på en! Texten ska innehålla minst en kyss eller ett brott (eller både och). Genom grannens ögon ska vi som läser få syn på dig.

Och här är min text:

”Första gången jag började ana något var i september. Morgnarna hade precis börjat bli krispiga och dimman låg som älvdans över tjärnen nedanför vårt villaområde. Jag beundrade som vanligt grannarnas rabatt på väg hem från jobbet; ända sedan i våras hade den blomstrat oavbrutet, det fanns helt uppenbart en tydlig tanke med växterna som var planterade där. De första vårlökarna letade sig upp bland ljusgröna perennblad som sedan dolde de vissnande tulpanerna. Under sommaren avlöste färgexplosionerna varandra och nu när hösten började göra sig påmind lyste rabatten i mättade höstfärger.

Jag stannade till, tände en cigarett och hejade på granntjejen i full färd med att plantera vårlökar – hur det nu kunde finnas plats för fler i rabatten, men det där kunde hon väl bättre än jag. Jag reagerade på hur bredbent hon satt och sättet hon rätade på ryggen då och då – jag kände igen det från mina egna graviditeter, från tiden när magen precis börjar kännas i vägen. Och var det inte något i hennes mans blick, när han ömt kysste henne på den jordiga kinden, som avslöjade en hemlighet?

Några månader senare stod jag ute på trappan och rökte dagens första cigarett när hon kom ut och hämtade tidningen. Vi hejade, sa något om den myckna snön som redan låg och jag försökte som vanligt få en skymt av hennes mage. Det var svårt att avgöra om den verkligen putade eller om det bara var tröjan som bylsade sig. Än tyckte jag att hennes kroppsspråk tydligt bekräftade mina misstankar, än tänkte jag att det bara var inbillning. Och inte kände vi varandra så väl att jag vågade fråga – tänk om hon bara hade lagt på sig lite? En gång i mitt liv har jag gjort misstaget att ge en bekant en välmenande klapp på magen och säga ”grattis, vad roligt!” Skammen när hon, själv lite skamsen men samtidigt sårad, sa att hon bara hade gått upp i vikt, kan jag fortfarande känna som en rysning i hela kroppen. Nej, då väntar jag hellre tills det är uppenbart innan jag frågar.

När jag stod där med morgonciggens falnande glöd kom jag att tänka på en sak till; medan jag själv alltid tog bilen till centrum brukade mina unga grannar ta en hurtig morgonpromenad, vilket spädde på mitt dåliga motionssamvete. Plötsligt började de dock samåka varje morgon och jag såg allt oftare hur de även kom hem tillsammans i bilen. Visst var det kallt och isigt, men inte värre än förra vintern, så varför plötsligt denna bekvämlighet? Nej, här är något på gång, min käre Watson, muttrade jag för mig själv, släckte cigaretten och gick in.”

Ska bli spännande att se vad jag får för respons från lärarna! På den första uppgiften är det ingen studentrespons, men på kommande uppgifter ska vi även lämna respons på varandras texter. Nu har vi en vecka på oss att lämna in utkast på nästa uppgift till de andra i gruppen, sedan har vi en vecka på oss att ge respons och så har man ytterligare en vecka på sig att skriva klart och lämna in till lärare.